Please Kill Me – The Uncensored Oral History of Punk

Ännu en musikbiografi avverkad, denna gång Please Kill Me – The Uncensored Oral History of Punk. Jag skall inte trötta er med detaljer utan mer skriva om formen, men den avhandlar den amerikanska pre-punken och punken från slutet av sextiotalet till kulmen och sedan kraschen i slutet av sjuttiotalet. Det var en musikform som började pyra med Iggy Pop och Velvet Underground m fl för att antändas av Ramones och sedan flamma upp och snabbt förbrännas i England. Den engelska punkscenen ses här genom amerikanska ögon och det är en ganska komisk passage när den lilla undergroundrörelsen i New York häpet får se sin musik kidnappad och travesterad i den gamla världen och Sex Pistols bli stilbildande och material för oräkneliga sensationsartiklar i tabloiderna.

Formen då – den är genialisk. Tittade på Babel med ett halvt öga häromdagen och jag tror Ika Johannesson sade ungefär samma sak. Hela texten är baserad på citat från intervjuer av hundtratals som var med, hopklippt till en sammanhängande kronologisk berättelse. Och de som var med är inte bara (och inte ens i första hand) de stora spelarna. Lou Reed, Iggy Pop, Patti Smith etc är intervjuade men citeras ganska sparsmakat, troligen för att de inte har berättat så mycket intressant. Däremot har springpojkar åt skivbolag, groupies, basister i mindre framstående band och allmänna hang-arounds desto mer att säga. Det är nästan så att man får veta lite mer än man vill om de sjaviga delarna (dvs droger, våld och sex) och skall man säga något negativt så är man först storögt fascinerad men till sist bara trött på eller kanske deprimerad över vad folk sägs ha hållit på med.

Mer intressant än skandalerna är de porträtt som målas upp av de stora. Lou Reed karaktärsmördas redan i första kapitlet om jag minns rätt, Iggy Pop anses besitta en viss charm men utnyttjar denna på ett hänsynslöst sätt och Sverigebekantingen Patti Smith utmålas som en social climber i brist på bättre ord. Och mina engelska gamla punkhjältar framställs överlag som låtsastuffa pajasar. Kanske ville jag inte veta allt det här och kanske var det därför läsningen gick allt segare på slutet. Skall jag vara ärlig så har jag fortfarande något kapitel kvar men Sid Vicious har just dött av en överdos vilket är sista spiken i kistan och jag vill bara lägga ifrån mig boken och tänka på all den fruktansvärt bra musiken som sedan kom som en följd av punken och som fortfarande kommer och tacka de här människorna för att de åtminstone tillfälligt fick stopp på tjugo minuter långa gitarrsolon och stadiumrock.