i skuggan av min bror

Från den ena dagen till den andra hade de stora,

de vuxna, blivit små.

Så beskriver Uwe Timm känslan att vara ett litet tyskt barn i slutet av det andra världskriget och den erfarenheten bär han, och kanske många tyskar med honom, med sig under hela livet. Hela världen skakades i grunden och inget blev sig längre likt. Den äldre generationen var krossad och hade förödmjukat kapitulerat både i livsstil och moral och det som varit hjältemod var plötsligt enfald. I denna efterkrigstid där Tysklad delades i två halvor och i skuggan av sin döde storebror, som frivilligt anmält sig till Waffen-SS och dödats vid fronten, växer Uwe upp och romanen börjar i nutid. Uwe Timm har med sin roman I skuggan av min bror tagit sig an det svåra uppdraget att söka i sin egen familjehistoria för att se om den kan berätta något allmängiltigt  för oss som läser, han bygger sin text kring broderns brev och dagboksanteckningar och dessa korta fragment från en tid som flytt blandas med reflektioner från nutid och minnen. 

För mig är det här en mycket berörande bok, den berättar en mänsklig historia om kriget som jag inte tidigare läst och Uwe Timm beskriver hur han inte förrän hans familj gått bort kan riktigt börja sin undersökningar kring brodern. Han konfronterar drömmen om sonen som skulle leda familjen, drömmen som dog där tillsammans med honom på militärsjukhuset på östfronten och reducerades till närmast mytiska berättelser om godhet och en låda med minnessaker. I dagboken sista rader finns orden från en 19-åring som funnit ett sätt att försöka glömma, rättfärdiga och leva vidare: ”Härmed avslutar jag min dagbok, då jag anser det vara meningslöst att föra bok över sådana grymma saker som ibland sker.”

Läs I skuggan av min bror, den har en alldeles egen berättelse som vill bli lyssnad till!