jag förbannar tidens flod

Frågan är om tiden i Per Pettersons roman rusar fram eller stilla meandrar sig fram genom tillvaron. Jag förbannar tidens flod låter liksom inte alls lika levande och upprört som det norska Jeg forbanner tidens elv; älven brusar och forsar, stilla flyter floden. Ett är säkert att när sonen Arvid börjar sin historia så väljer han att berätta om den gången när tiden var utmätt för modern i familjen. Det är 1991, hon får ett cancerbesked och far då genast hem till Fredrikshamn för att träffa sin gode vän och göra en resa som, för henne är absolut nödvändig. Hon reser tillbaks till Läsö där hon en gång födde sitt oäkta barn, där hennes drömmar och ambitioner om utbildning fick stå tillbaks. Istället hamnar hon i Norge på ett fabriksjobb med Günther Grass romaner i förklädesfickan. När sedan son nummer två, den önskade, han med läshuvudet som ska få den utbildning modern aldrig fick och sedemera berättare av hela historien, blir kommunist och hoppar av skolan för att arbeta på fabrik som en riktig medlem i det fjärde ståndet blir relationerna kyliga och ansträngda. Vistelsen tillsammans med mor i sommarstugan väcker minnen från från barndom, ungdom och vuxenliv som flätas samman till en historia där det dessutom är säkert att tidens flod går inte att stoppa och öppnar man spjället till minnenas flod så är de också svårstoppbara. Ändå blir liksom inget sagt, tiden bara rinner förbi. Det är med ett citat från Mao som boken fått sitt namn ”Jag förbannar tidens flod” och Per Petterson beskriver hur Arvid tittar på Maos porträtt över sängen och tänker:

Det visade (…) en som kände tiden härja med kroppen som jag själv hade känt många gånger, hur tiden helt plötsligt kunde komma ikapp mig och fara omkring på insidan av huden som små, små elektriska stötar, och det gick inte att stoppa dem, hur gärna jag än ville. Och när de till slut upphörde och allt blev stilla hade jag redan lite grann blivit en annan än den jag var förut, och ibland gjorde det mig fullständigt uppgiven. (s 65)

Vackert avskalat och närmast poetiskt språk, härligt bildspråk, snillrikt sammansatt berättelse i flera olika tidsplan, underbara miljöbeskrivningar. Ännu en hyllvärmare som har fått ligga hos mig och vänta alldeles för länge. Den här boken var värd mycket bättre, som till exempel att läsas, den var också tillräckligt bra för att få Nordiska rådets litteraturpris 2009.  Kanske hade den varit ännu bättre på norska? Jag får leta fram mitt exemplar av Ut og stjaele hester som jag köpte i Oslo för mycket länge sedan och träna lite på nabospråket helt enkelt.

När jag tänker rätt på det så känns språket i Jag förbannar tidens flod besläktat med Utvandringens Tid som jag just läst. Blå pärlor!