Miles – The Autobiography (Miles Davis with Quincy Troupe)

”Världens bästa musikerbiografi” sade en kollega, samt ”Måste läsas på engelska”. Lät oemotståndligt för en som ett otal gånger misslyckats med att börja lyssna på jazz – kanske skulle det gå bättre att läsa om den. Och visst var Miles Davis självbiografi fantastiskt underhållande och lärorik även om man skulle få ännu mer ut från den om man kunde något om musikformen.

Miles Davis föddes i East St. Louis och efter en föredömligt koncentrerad beskrivning av uppväxten under för en färgad familj goda omständigheter hamnar han som tonåring i New York mitt under bebopens framväxt. Han söker omgående upp och spelar med de två absoluta förgrundsfigurerna, Charlie Parker och Dizzie Gillespie. Berättelsen tar mark springande och fortsätter i samma halsbrytande tempo i 400 sidor. Jazzvärlden består tydligen av musiker som går in och ur grupper sammansatta för turnéer och skivinspelningar och alla namn man känner igen dyker upp runt Miles som berättar om vad han tycker om dem som musiker och människor. Dessutom berättar han om hur han när han så småningom sätter ihop egna band, dvs själv är orkesterledare, kontinuerligt söker rätt musiker för att få fram det han vill. Och det han vill ändras ofta. Jag hänger inte med eftersom jag inte kan ämnet, men enligt honom själv har han tagit jazzen i en handfull nya riktningar under karriären. Bland annat närmar han sig pop/rock när den slutgiltigt ersätter jazzen som populärmusik på sextiotalet. Han ser det som ett svek mot jazzen att denna av kritikerna vid samma tidpunkt konserveras och lämnas att förtvina som en marginaliserad musikform.

Parallellt med beskrivningen av sin och andras musik skriver han om sitt eget liv och ganska mycket om Charlie Parkers innan denne dör. Redan på fyrtiotalet var heroinmissbruket utbrett bland jazzartisterna och det var detta som förstörde Parker. Trots att Davis ser detta och till att börja med inte ens dricker tillbringar han själv första halvan av femtiotalet som heroinmissbrukare. Han tar sig ur detta men fortsätter med kokain och under en time out under slutet av sjuttiotalet framgår det att han är riktigt nedgången igen. Boken innehåller också en mängd redogörelser för förhållanden till kvinnor och konflikter med andra i musikbranschen samt andra händelser Davis uppenbarligen vill förklara ur sitt perspektiv. Man förstår att han har ansetts svår att ha att göra med och det är definitivt ingen avbön man läser utan en kompromisslös förklaring. Slutligen finns det genom hela boken ett rasperspektiv där Davis passionerat tar strid för svart musik mot den amerikanska vita musikindustrin och rasismen i USA i övrigt. Medan Europa och Asien har uppskattat de svarta artisterna har deras musik stulits och kommersialiserats av vita i USA är Davis tes som kulminerar med en minnesvärd beskrivning av en middag hos presidentparet Reagan.

Språket är slutligen helt underbart, initialt är det stenhårt gatuspråk under hans tid som fattig musiker, heroinist och hallick (!) och när han beskriver sin tid som framgångsrik världsartist… ja, då är det också stenhårt gatuspråk. Så när det gäller rekommendationen att läsa på orginalspråk så kan man bara begrunda vilken föråldrad söderslang som skulle bli resultatet om någon försökte översätta följande till svenska:

I really liked [Thelonious] Monk’s tune ”Round Midnight”, and I wanted to learn how to play it. So I used to ask him every night after I got through playing it, ”Monk, how did I play it tonight?” And he´d say, looking all serious, ”You didn´t play it right.” The next night, the same thing and the next and the next and the next. This went on for a while. ”That ain´t the way to play it”, he would say, sometimes with an evil, exasperated look on his face. Then, one night, I asked him and he said, ”Yeah, that´s the way you play it.” Man, that made me happier than a motherfucker, happier than a pig in shit. I´d gotten the sound down.

/Gästbloggare M