På omslaget av Alan Hollinghursts Man Booker nominerade roman The Stranger’s Child ser vi en labyrint. En tuktad häcklabyrint hör till en formell engelsk slottsträdgård och inne i labyrinten ska det helst sitta speglar i återvändsgångarna också så att den som försöker ta sig ut ska bli riktigt förvirrad. Det är en mycket väl vald bild för den här romanen som är en vindlande berättelse om ett England i förändring där aristokratins livsstil ter sig allt mer som ett svunnet ideal. Romanen börjar i tidigt 1900 då överklassdandyn och poeten Cecil Valance besöker familjen Sawle, han är mycket förtjust i familjens son George, the ”Cambridge way” och skriver under besöket en dikt i lillasyster Daphnes autografblock. Dikten blir en av Englands mest lästa och går som en röd tråd genom romanen och myterna kring den unga överklassförfattaren frodas eftersom han omkommer i skyttegravarna i Frankrike. Jag får följa kommande generationer Valance och Sawle från det viktorianska England, via modernismen på trettiotalet fram till nutid och det homosexuella temat återkommer och belyses ur de olika tidernas syn på samkönad kärlek. I varje ny tid så skrivs nya biografier över poetens liv och gärningar, familjemedlemmarna skriver sina memoarer och dikterna tolkas på nytt, med nya glasögon läggs tidens raster över både livet och verket.
Jag förstår tillräcklig för att förstå att många av bokens blinkningar och hänvisningar till engelsk litteratur går mig förbi, Tennyson är t ex en av de poeter som återkommer och titeln är hämtad från en av hans dikter. Jag är så lite beläst så jag har säkert missat de allra flesta litterära referenserna men för mig spelar det mindre roll. Jag har läst en välskriven och mycket bra roman som vill sätta fingret på hur minnet av en människa påverkas av tiden, Hollinghurst diskuterar också hur homosexualitet beskrivits i den litterära världen och lite får jag känslan av att han vill säga att det som en gång var ganska accepterat i vissa kretsar – kärlek mellan två män, numer har blivit något som ska analyseras och teoretiseras in absurdum. På så vis blir romanen en hyllningssång till det livet som en gång var.
Alan Hollinghurst skriver flyhänt och på ytan enkelt, där finns inte åstymmelse till att larma och göra sig till och styrkan med texten är måhända att den kan läsas av bönder på bönders vis och av de lärde på latin. Tecknet på en riktigt god bok kan vara att lagren finns där att avtäcka, ledtrådarna till vägen genom labyrinten finns där för dem som kan upptäcka dem och för dem som mest av allt vill läsa en god historia eller se sin egen eller tidens spegelbild mitt inne i ett virrvarr av gångar så går det också utmärkt. Man kan ju alltid ropa till någon som kan guida en ut. Jag vänder mig till Hari Kunzru på The Guardian, hans recension är grymt intressant. Lyssna gärna också på deras podcast Booker longlist and novelistic history som jag hittade till via Enligt O. Tack för den länken!
Leave a Comment