Livet är inte särskilt lagom för Myriam, hon känner sig alltsomoftast som Alice i Underlandet med ett liv som tappat proportionerna. I början av boken tänker Myriam vid ett tillfälle på Linus på linjen och liknar sitt liv med hans, precis när man tror att linjen är obruten och hel så öppnar sig en avgrund och då får linjen ritas om, justeras. Allra helst av allt vill hon finna en trygg plats i sitt något kaotiska liv och hon startar restaurangen Chez Moi. Hon flyttar in med en resväska, en sovsäck, massor av skulder och en boksamling. 33 böcker som är hennes skatt och överlevnadshyllan kan vägleda i de flesta av frågor. Restaurangen blir alltmer en del av vardagslivet på den lilla gata i Paris där den ligger och i mötet med grannar och kunder kan minnet av flykten från man och son för sex år sedan inte längre trängas undan. Det är en samling ganska vinddrivna existenser som skapar sig en plats där det som rivits ned kan få byggas upp igen.
Jag kan tänka mig att Agnés Desarthe hade tänkt sig att skriva en härlig lite typisk fransk feelgoodroman med småfilosofiska diskussioner insprängda, steget är inte särskilt långt till Igelkottens Elegans eller Tillsammans är man mindre ensam, och jag tycker att hon lyckats med sin plan. En stor portion underhållning, ett och annat resonemang utifrån boksamlingens sanningar, händelser i det förflutna som gradvis avslöjas och på det ett närmast obligatoriskt ”känna sig bra”slut. Jag undrar när filmen kommer? Agnés Desarthe har dessutom med sin roman skrivit en text som man blir hungrig av att läsa och längtan väcks efter att sitta på en liten bistró i Paris och känna sig precis som hemma.
Blev så nostalgisk och letade fram ett avsnitt med Linus på linjen. Bjuder alltså en liten film! Lärdomen är väl att inget någonsin blir som man tänkt eller hur jag än vänder mig så har jag rumpan bak. 🙂
Jag ar valdigt sugen pa att lasa den har, den verkar vara sa harlig! Franska Feelgood nar den ar som bast!
Jag har alltid älskat Linus på linjen och kommer kanske så småningom också att läsa "Ät mig".
Igelkottens elegans fick fin kritik i Frankrike. Självklart där portvakten förr satt med Makten i de gamla förnäma Haussmanshusen. Hon visste allt eller det mesta om hyresgästerna eller âgarna, tog emot paketen, meddelanden, vattnade blommorna om nâgon reste bort, tvättade golv eller strök skortor om man bad henne. I gengäld var hon lika diskret som en hovmästare, där hon lâg bakom det lilla fönstret och kollade de som gick upp för trappan.
Denna portvakten är annorluna, hon är beläst i filosofi och beväpnad med ett stort sinne.
Ok, det var intressant för jag har bott i ett sânt hus när jag var ung och dâ det inte ens ansâgs vara fint att gâ pâ gym i Paris 16°…, men lite tjatig i längden med hennes noteringar i Besserwisseranda. Jag gav bort boken till min portvakt, som verkade belâten och spann som en katt.
Gammelmor utanför Paris
Skall läsa ÄT MIG behöver en feel good roman men lite förvânad att de finns pâ franska (franska författare)
Skall köra ner till Skärhamns konstmuseum och sitta i solen, när jag kommer hem till sommaren. Längtar.
Gammelmor
Tack för reflektionerna! Ja, Ät mig är en riktigt läsvärd bok á la Amelie från Montmartre, helst av allt hade jag velat kunna läsa på franska men det vågar jag mig inte på. Kanske det ska bli mitt nästa projekt?
Minnen…Min äldsta dotter var helt galen i Linus på linjen – hon pratade som han och skarattade som han – hon kan noga ha varit 3-4 år då vad jag minns :-))
🙂