The Corrections (Jonathan Franzen)

Om man ser bloggredaktörn själv som en lejoninna som med urskiljning äter färskt och nyfångat känner jag mig ibland som hyenan som släntrar efter och sätter tänderna i vad som råkar ligga kvarlämnat eller självdött. Det är helt i sin ordning med andra ord att när lejoninnan skriver om Jonathan Franzens Freedom läser hyenan hans tio år gamla The Corrections. Eftersom den här analogin är väldigt nära att spåra ur redan skall jag inte ge mig in på teorier om varför jag upplever The Corrections som någorlunda lättuggad medan Freedom recenserades som lite svårsmält, men den här läsningen gav i alla fall mersmak.

The Corrections är ganska mastig trots allt. Det är fem berättelser i en: om Alfred och Enid, pensionerad chefsingenjör och hemmafru från Mellanvästern, och deras tre vuxna barn (ansvarstagande äldstesonen Gary, slarvige mellanbrodern Chip och duktiga lillasystern Denise) som flyttat österut till mer sofistikerade trakter. Efter en snabb, skissartad introduktion av familjen (nästan i form av karikatyrer eller i alla fall schabloner) delas berättelsen upp i ”böcker i boken” där vi går till botten med var och en av familjemedlemmarna som inte nödvändigtvis uppfyller förväntningarna från första intrycket. Allt strålar ut från två hållpunkter: Enid har lyckats få med Alfred på en kryssning och familjen skall träffas i New York i samband med detta och ett julfirande i hemstaden ett halvår senare. Egentligen alla personerna är i kontinuerligt sönderfall under berättelsen (i synnerhet Alfred som får personifiera naturens gång mot kaos), men när den flätas ihop på slutet sker vissa ”korrigeringar” och det blir väl ett lyckligt slut tror jag.

Franzen jämförs med Philip Roth och John Updike på baksidestexten och det är bara att hålla med. Den gedigna personteckningen och den invävda beskrivningen av ett amerikanskt samhälle i förändring är lika bra som jag minns referensernas. Här finns dock några specifika inslag som faller utanför ramen lite och jag vet inte vad jag skall tycka om dem. Satiren över riskkapital och investeringar är rolig, men känns lite påklistrad. Läkemedelsdebatten är mer påkallad men fullföljs aldrig. Är man svensk tycker man karikatyrerna av oss och norrmännen är underhållande så de får passera, liksom lustmorden på Österrike och framför allt Litauen av alla stackars länder. Dot com- och internet-inslagen känns bara passé och gör att boken åldras i onödan. Sedan görs det några formmässiga utflykter som väl är OK, men inte tillför något. Även i själva personteckningen släpper ibland författaren greppet och låter saker gå överstyr. Det senare gillar jag i alla fall och Chip får i boken ordning på ett manus han arbetar med genom att skriva om det som en fars – jag inbillar mig att det är en referens till The Corrections själv.  Kanske kryddar ”onödigheterna” trots allt och bidrar till en mycket läsvärd och gedigen amerikansk roman.

/Gästbloggare M