Point Omega (Don DeLillo)

Jaha. Vad är det nu jag läst? Don DeLillo – det enda jag visste om honom var att en kvinnlig krönikör eller kulturskribent vars namn jag inte minns i en tidning som jag inte kommer ihåg vilken det var lovade sig själv att ge Don DeLillo en chans i sommar trots att det var sådan litteratur hon egentligen visste att hon inte gillar. Jag tog det av någon anledning som en rekommendation och inhandlade Point Omega.

Något förvirrad ingress på den här bloggposten som ni märker, men då skulle ni läsa ingressen till Point Omega. En man studerar i timmar och dagar en konstinstallation i form av Hitchcocks Psycho i tjugofyratimmarsversion, dvs med hastigheten reducerad så att filmen varar 24 timmar. Tror faktiskt inte jag skriver mer än så om handlingen för att inte förstöra spänningen för er som vill lämna er comfort zone som kulturskribenten ovan (om det nu var en kulturskribent), men handlingen växlar sedan över till något helt annat som också tar sin tid att förstå. En makrofilosofisk del följs av en mikrofilosofisk. Eller nåt (den här hemlighetsfulla approachen har sina begränsningar märker jag).

Formen kan avslöjas i alla fall. Knappa 150 sidor och inte särskilt tätskrivna heller gör att man automatiskt läser långsamt. Språket hjälper också till naturligtvis, det är kompakt och laddat vilket skall tolkas positivt. Ibland tappar jag nästan styrfart och glömmer vad jag läser – låter lite konstigt kanske men den är väldigt speciell. Förstår inte alls varför kvinnan i ingressen var spontant skeptisk och jag fortsätter leva i ovisshet genom att inte googla DeLillo. På något sätt passar det den här boken att helt sakna kontext.

/Gästbloggare M