Voodoo Histories (David Aaronovitch)

Författaren nämner den själv, typen av bok jag trodde att det här var, och som den kanske är: en bok att läsa på flygplatser och tåg. En raid på Pocket Shop i midsommarstressen på Centralen resulterade bl a i Voodoo Stories – How Conspiracy Theory Has Shaped Modern History. JFK, Marilyn och Twin Towers på (det snygga) omslaget och jag såg fram emot antingen en vällustig slakt på allsköns foliehattar eller möjligtvis en spännande sammanställning av konspirationsteorier som kanske ändå… ja, ni vet. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men det blev bra.

Aaronovitch börjar med att berätta bakgrunden till projektet – en yngre intelligent kollega som trodde på att månlandningen 1969 (som Aaronovitch själv sett live) var fejkad. Nyfikenheten över mekanismerna bakom att en så uppenbart orimlig (eller i alla fall extremt osannolik) tes fått fäste hos så många drev honom att söka vidare bland andra konspirationsteorier och sedan att skriva den här boken för att gå till botten med fenomenet. Han gör det genom att gå igenom, i kronologisk ordning, ett antal fall – från tidiga nittonhundratalets fejkade skrift om en zionistisk sammansvärjning för världsherravälde till den nutida hysterin runt Obamas födelsebevis. Redan det första kapitlets andades allvar med tanke på att händelsen var en del i hetsen mot judarna och jag förstod att det inte skulle bli riktigt den raljanta feelgood besserwisserstämning jag sett fram emot utan lite mer seriöst.

Jag skall inte gå igenom alla konspirationsteorierna här, men kan avslöja att JFK och Marilyn på omslaget är lite falsk marknadsföring med tanke på att just deras dödsfall behandlas ganska ytligt (kan inte påstå att han övertygat mig vad gäller JFK i alla fall…) och att stämningen trots allt blir lite mer uppsluppen när han befinner sig på brittisk hemmaplan (med den pseudohistoriska förlagan till da Vinci-koden och spekulationerna runt Dianas död bl a). Där tar han ut svängarna i akademiska pennfäktningar med Fellow Brits som tagit genvägar i sin bevisföring. Tidsmässigt runt världskrigen är det mer allvarliga resonemang runt historiskt viktiga händelser som jag inte visste det fanns konspirationsteorier runt, alternativt jag inte insett vara just konspirationsteorier.

OK, inte fullt så roligt som jag trodde, men kanske mer intressant. Skall man vara petig så känns det som att det anti-semitiska inslaget lyfts fram opåkallat någon gång för mycket och att vissa delar är mindre genomarbetade än andra. När han summerar på slutet görs det dock väldigt skickligt och slagfärdigt. Eller vad sägs om slutsatsen att konspirationsteorin är männens motsvarighet till kvinnornas hysteri (jaja, det låter tveksamt, men läs innan ni avfärdar) eller den att vi är genetiskt betingade att söka en rationell förklaring till allt som hänt (även sådant som gått fel) och att därför en högst osannolik händelsekedja styrd av kompetenta om än ondskefulla makter är att föredra framför den så opålitliga slumpen.

/Gästbloggare M