hetta – fysik och fniss!

För de som följer min blogg är det ingen hemlighet att jag tog mig för att lyssna på Ian McEwans roman Hetta som just nu går som radioföljetong. Det gick inte alls, pappersboken blev istället snabbt lånad och läst.
Jag vet inte vad jag egentligen hade väntat mig men inte var det den bok som jag fick uppleva. Huvudperson är Michael Beard, nobelpristagare i fysik, han känner sig som Einsteins förvaltare och har sedan priset, som han fick som ung forskare, levt gott på sitt rykte. Föreläsningsserier, bjudkonferenser och kvinnor gör att det finns allt mindre tid och intresse för naturvetenskapen. På väg hem från en resa till Arktis, där naturen tränger sig på professor Beard, känner han civilisationens heta andedräkt flåsa honom i nacken, han har hittar sin mission och han har ont om tid. Jorden behöver räddas, dessutom skadar det inte med en liten uppryckning av professorn själv.

Han använder utan skrupler hustruns döde älskares idéer om en fotosyntes som alstrar energi, och han tänker sig att lösa världens energiproblem en gång för alla. Hur det går avslöjar jag inte här men jag kan inte låta bli att berätta att jag skrattade högt åt denne lille sorglige man, det är en oförbätterlig, arrogant, självupptagen person Ian McEwan skapat. Inte trodde jag att jag skulle kunna hitta en bok som förenade fysik och fniss men den finns! Detta var en mycket underhållande bok som hejdlöst driver med alla världsförbättrare därute, forskning, vetenskap och nobelkommiteen får sig också en känga. Jag beundrar författare som kan skiva svidande samhällssatir på ett sådant sätt samtidigt som jag inte kan tycka annat än synd om den stackars professorn, han som hade alla förutsättningar och slutar i …