det stora huset

Det stora huset av Nicole Krauss är ett storartat romanbygge. Vi får lyssna till fyra olika berättelser som bygger huset, rum efter rum fylls med innehåll och mellan dem löper korridorer i både tid och rum. Det stora otympliga skrivbordet vandrar genom historierna som en gemensam nämnare, vi  får följa skrivbordet med sina många lådor och på vägen lär vi känna de olika ägarna. Från krigets Budapest, till New York, Israel och London för berättelserna oss och på vägen får jag läsa om hur människan upplever och hanterar saknad. Saknad efter en tid som flytt, släktingar och familjemedlemmar som dött i läger, längtan efter en son, saknaden av en hustru och mor, avsaknaden av inspiration och allt mynnar ut i saknaden efter ett skrivbord. Skrivbordet har en stängd låda som inte öppnats på mycket länge och som rymmer något alldeles extra: känslan av frid och försoning.

Jag har läst Det stora huset under den senaste veckan och förundrats över den snygga kompositionen med berättelser som rör sig i tid och rum och ändå så snyggt länkas samman, ledtrådarna och beröringspunkterna mellan historierna som lagts ut i texten, människor med intressanta livsöden och ett språk som på ett utomordentligt vackert sätt ger mig mängder av tänkvärda och kloka meningar men…  När jag lägger från mig den så är det något som jag tycker saknas. Jag finner att jag inte riktigt engagerat mig i någon av karaktärerna i boken, det känns som jag tittat på ett antal snygga välstädade, eller charmigt pittoreska, uppslag i en IKEA-katalog. På varje finns det ett skrivbord och människorna på bilderna angår mig inte riktigt, de finns där men jag engagerar mig inte i dem utan i tablån – romanbygget. På engelska finns ett ord som passar så bra in. Neat. Välordnat, snyggt, prydligt.

För några veckor sedan läste jag Kärlekens historia som hade en varmare mer humoristisk hållning, jag tror att jag just nu faktiskt tyckte mer om den är Det stora huset. De är båda fantastiskt bra romaner men personligen blir det en knapp vinst på poäng: Kärleken vinner över huset.

Vill man lyssna till Nicole Krauss när hon berättar om sin bok så finns det en fin intervju på babel. I GP kan man också läsa mer om hennes författartankar.