mot ljuset

När jag läser Elin Boardys roman Mot Ljuset så funderar jag över titeln. Undrar över hur hon tänkt sig egentligen, ska den syfta på Mot ljuset, mot frigörelsen och friheten eller motljuset i vilket medmänniskorna ter sig som svarta siluetter i det starka solskenet, tomma på äkthet, tomma på substans?

Det är strax efter kriget och Europa ligger i spillror. Elly får erbjudande att följa med sin syster Annie och hennes danske man Laurids på deras bröllopsresa till Malaya, med på resan är också Niels som är Laurids gymnasiekamrat. Elly är kartriterska till yrket och hennes framtid tycks vara att noggrant teckna av verkligheten, bo med fadern i våningen i Göteborg och glädjas åt systerns äktenskap. Resan till Malaya är hennes första utlandresa och det hon upplever förändrar henne. Hon känner sig instängd i sina kjolar och strumpbyxor och konvenansen nära kväver henne, hon känner sig allt mer stelnad i en form som någon annan bestämt, som den uppstoppade tiger hon sakta klappar till tröst. Hon får, med Niels hjälp, upp ögonen för orättvisorna i samhället och vågar bejaka sina drömmar som finns i konstnärsyrket. Hon längtar efter att få teckna världen inuti kartan. Hon vill leva livet i skala 1:1. ”Hon försöker att teckna liv, och det är mycket svårt. Hon tycker att allt hon åstadkommer ser ut som stilleben, eller snarare som nature morte.”. 

Vilka är egentligen drivkrafterna i livet? Är människorna som papegojorna i parken, som flyger med i flocken för att de vill ha ombyte, vila, för att de är rädda, hungriga, har lust att visa upp sig eller kanske för att de tycker om det? Eller flyger de helt enkelt för att det faktiskt ligger i deras natur att flyga? Ja, det frågar sig de fyra ungdomarna i romanens början och vi får sakta men säkert följa fabrikörsdottern från det borgeliga livet i vasastans paradvåningar att våga ”flyve for sjovs skyld”, vi märker hur Elly allt mer börjar leva av lust och inte enbart av plikt, och det är del av den resa som läsaren tas med på i Elin Boardys roman Mot Ljuset.

Jag läste nyligen Allt som återstår av samma författarinna och jag gillar hennes sätt att berätta sina historier, rakt, avskalat och med en text som lämnar öppet för läsaren att själv fylla i och tolka. Den starka konfliktfyllda kärlekshistorian finns där och Ellys utveckligt mot en självständig ung kvinna tar jag till mig utan att känna mig skriven på näsan. Miljöerna likaså, de spelar stor roll i romanen och plantagen, hotellet och djungeln är levande beskrivna, de används på ett tydligt sätt för att förstärka Ellys förändring men det är skickligt gjort, så skickligt att jag måste tänka efter…

Hur var det nu med titeln då? Jag vet faktiskt inte hur Elin Boardy tänkte men när Elly alldeles i slutet av boken undrar vem hon egentligen är så finner hon svaret i ljuset. Ljuset som belyser hela henne.
”Där utanför blir ljuset varmare. Det faller snett över djungeln, över marken och husen. Över sanden, över träden som lutar sig över staketet, så nära. Över Elly där hon står. Det är den bleka, nästan gyllene tonen som är ljuset över Malaya. Hon är här nu, hon närmar sig.”.