vattenplöjaren

Det är april och jordenruntresan har egentligen redan lämnat Mellanöstern men jag kan inte låta bli att fylla på med Vattenplöjaren av Hoda Barakat. Mycket var det som lockade mig till läsning; vackert omslag, ovanlig titel, kvinnlig författare från arabvärlden, utspelar sig i Libanon och dessutom bokrea..

Jag blev inte besviken, det här är en ovanligt vacker berättelse om en stad i spillror och i den väver författaren in kunskaper om den kristna minoritetens levadsvillkor och regionens historia, allt sett genom en tyghandlarsons ögon.

”Bara den som svikits av sitt nu längtar tillbaka till det förflutna”  säger sonen till sin far när livet är ungt och inga bekymmer tynger honom. Efter båda föräldrarnas död är han nu ensam kvar och han befinner sig i ett utbombat Beirut, som i en saga finns källaren till tyghandeln kvar. Fylld av siden, sammet och vackra möbeltyger blir källaren den unge mannens hem där han skapar sig ett eget universum med tygerna som en skyddande svepning kring sig. I detta ensamma universum finns bara han, hans minnen och drömmar. Drömmar om kärlek och om en tid som en gång var.

Det här är en bok att återkomma till, språket är så mättat med innehåll och nästan varje mening skulle kunna vara en strof i en dikt. Hör fadern berätta om sidenframställningen: ” För att något vackert ska uppnå sin fullkomliga skönhet måste allt annat förstöras.”. Mitt i förstörelsen bygger sonen den vackraste av platser fodrad med sammet, siden och guldbrokad, nuet är förstört men det förflutna finns kvar. Med en känsla av trygghet och förtröstan, skönhet och mod att slutligen lämna sin kokong.