skulle jag dö under andra himlar

”Skulle jag dö under andra himlar är en roman om den längtan efter mening som ropar genom varje sommar och varje liv, en poetisk men ändå hamrande klar berättelse om kärlek och vänskap, om att söka något livsnödvändigt och samtidigt jagas av sin egen skugga.”

Så står det på baksidan av den fantastiskt vackert formgivna romanen som göteborgaren Johannes Anyuru kom ut med under förra året. Min läsning börjar bra, omslaget lockar, baksidestexten lockar, titelsidan lockar men icke sa Nicke.

Jag har givit romanen flera seriöst menade chanser men jag blir mest irriterad. Huvudpersonen – en ung konstnär vid namn Francis som har svårt att leva upp till tidigare framgångar funderar över livet och skapandet, reser bort, blir kär och hittar tillbaka till skapandet? Det sista vet jag inte för jag har slutat att läsa innan dess och det som stör mig är de babbliga textmassorna blandat med korta texter som är mer lika dikter i formen. Det blir inget flyt i min läsning och dessutom tycker jag att Francis är mer än lovligt självupptagen. Han är dessutom som en vindflöjel utan styrsel, som tuschfläckarna som blåses ut och slumpartat blir till plumpar eller tunna streck. Blås – kolla – tolka. För mig blev Skulle jag dö under andra himlar ingen läsupplevelse jag kommer att minnas, fel ålder? fel kön? eller kanske fel sinnesstämning? Vem vet men titelsidan minns jag. Vacker!