Klassiker i blindo: Lolita (Vladimir Nabokov)
Under rubriken ”Klassiker i blindo” gör bloggen det omöjliga, nämligen tar sig an böcker om vilket allt redan är skrivet, av generationer av litteraturdoktorander dessutom. Här görs dock en dygd av vår dåliga allmänbildning och läsningen sker i blindo, dvs utan googlande och läsande av eventuella förord. Istället tar vi i efterhand och kollar Wikipedia för att se om vi fattat rätt.
Läsupplevelse:
Humbert Humbert, en stilig man av blandeuropeisk härkomst, sol-och-vårar en ensamstående amerikanska för att kunna förgripa sig på hennes tolvåriga dotter. Efter moderns död i en olyckshändelse tar styvfadern med sin unga Lolita på en evighetslång resa mellan motell där de nattliga övergreppen växlas in mot barnsliga dagsaktiviteter. En i jämförelse mer normal tillvaro i en småstad med dottern på flickskola följs sedan av en ny, flyktliknande, resa i riktning Mexiko, under vilken Lolita försvinner och Humbert Humbert förtvivlar under några år innan han så småningom får sin kombinerade hämnd och botgörelse.
För att börja med moralen i det hela så blev jag närmast chockad i början. Jag visste ungefär vad Lolita handlade om naturligtvis, men inte att den var skriven i förstaperson av en uttalad pedofil som visserligen är medveten om det tveksamma i sin läggning, men samtidigt urskuldar och försvarar sina handlingar. Det är brutalt och svårt att värja sig emot och utan att vara särskilt moralistiskt lagd funderade jag faktiskt på om den här boken borde ha skrivits. Eller lästs. Om man jämför Lolita med American Psycho (Ellis måste f ö ha stulit mängder från Nabokov) har den senare ett mer tydligt lager av satir som en krockkudde mot bestialismen. Det är en lättnad när Humbert Humbert gradvis blir ett offer och hinns ifatt av sina handlingar. Man lämnas som läsare stående på moraliskt någorlunda fast mark när boken avslutas.
När man försonats med ämnesvalet så är det en väldigt bra bok (klassiker tenderar att vara det…), elegant berättad med sådan där härligt ironisk, lite distanserad, ton. Det lär inte vara någon slump att den gamle kulturelle men depraverade mannen är europé eller att det unga osofistikerade amerikanska barnet visar sig vara starkt när det frigör sig – det handlar mycket om det moderna Amerika under framväxt (boken gavs ut 1955 och utspelar sig under efterkrigsåren). Det är också en kärlekshistoria konstigt nog, samt en betraktelse över maktbalansen i relationer (Humbert Humbert har relationer till vuxna kvinnor också, samtliga i beroendeställning men överraskande starka när de bryter sig loss). Till slut handlar det naturligtvis också om att beröva ett barn dess barndom, inte nödvändigtvis genom sexuella övergrepp. Den alltmer klarsynta huvudpersonen konstaterar till slut att vanligt familjeliv, hur banalt och intellektuellt simpelt det än förefaller honom, hade varit att föredra för hans Lolita.
Facit:
Det tog flera år att få Lolita utgiven och då bara i Frankrike. När den så småningom hyllades i England av Graham Greene fördömdes den i en motreaktion som pornografiskt skräp, engelska tullen beslagtog kopior och den förbjöds i Frankrike. Via i vanlig ordning liberala Danmark, Holland och Sverige spreds den dock så småningom till USA.
Vad gäller tolkningen så är uppfattningen att detta är en erotisk berättelse starkt ifrågasatt (tack för det). Utplåningen av kvinnlig identitet och fascinationen vid amerikansk populärkultur nämns och liknar väl min tolkning. En mer långsökt är att förtrycket av Lolita skall symbolisera politisk tyranni och mer specifikt den som drabbat Nabokovs barndoms Ryssland. Till slut så nämns även den gradvisa acceptans av övervåld man som läsare tillägnar sig. Kanske är det inte Humbert Humbert som förändras som jag trodde utan jag själv.
Leave a Comment