ingenstans i min fars hus

Det har hänt att jag avstått från att läsa böcker för att de är självbiografier men det senaste halvåret har jag fått omvärdera den åsikten. Två fantastiska läsupplevelser har kommit i min väg som bevisat att det går att skriva biografier som förmår att nå långt utanför det personliga.

Ingenstans i min fars hus är skriven av den algeriska författarinnan Assia Djebar och vilken självbiografi! I små korta episoder får jag följa Djebars barndom i den lilla byn och ungdom på internatskolan och samtidigt får jag lära mig så mycket om hur livet i Algeriet kunde te sig på 40 och 50-talet. Hon beskriver hur kvinnorna och flickornas liv både i hemmet och i samhället är mycket påpassat och fyllt av traditionella regler som ska följas samtidigt som där i hennes hem finns en uttalad vilja att dottern ska få en europeisk utbildning. Passagerna i boken som handlar om Djebars kärlek till läsning är innerligt skrivna och där lyser kärleken till orden starkt.

En ständig känsla av rörelse flödar genom biografin, Djebar är genom texterna på väg någonstans och ett exempel är när hon, som mycket liten, så innerligt gärna vill cykla på lärarbostadens innergård. Hon sitter på cykeln och pappan, den arabiske läraren, kommer hem blir upprörd:
” – Jag vill inte, nej jag vill inte veta av att min dotter visar sina ben när hon cyklar!”
Assija Djebar beskriver genom hela boken hur det kan vara att vara del av många olika världar, den traditionella byn, överklasslivet i storstaden med moderns släkt, europeiska internatet, och det är inte lätt för en liten flicka som växer upp att få ihop de olika världarna till en. Hon kallar själv sin biografi för erinringar i ”jagets”cirklar. Vackrare än så kan det inte sägas.

Vilken den andra självbiografin var? Jo, En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz.