Klassiker i blindo: Den store Gatsby (F. Scott Fitzgerald)
Under rubriken ”Klassiker i blindo” gör bloggen det omöjliga, nämligen tar sig an böcker om vilket allt redan är skrivet, av generationer av litteraturdoktorander dessutom. Här görs dock en dygd av vår dåliga allmänbildning och läsningen sker i blindo, dvs utan googlande och läsande av eventuella förord. Istället tar vi i efterhand och kollar Wikipedia för att se om vi fattat rätt.
Läsupplevelse:Av en slump läste jag Fitzgerald för första gången nyligen och skrev om det här. Det kändes lite oavslutat att inte ha läst Den store Gatsby, men nu är det avklarat också. Fusk skriker vän av ordning – att läsa nytt av samma författare kvalificerar sig inte som klassikerläsning i blindo – men eftersom Den store Gatsby är den nittonhundratalsroman, Ulysses borträknad, det skrivits mest avhandlingar om så måste det helt enkelt göras ett undantag (vän av ordning protesterar nu igen eftersom den här typen av information inte skall avslöjas förrän i facitdelen, men vi ignorerar hans gnäll och går vidare).
Det är en sådan där tvåhundrasidorsroman som inte behöver vara en mening längre för att få sagt det som skall sägas (visst älskar ni också tvåhundrasidorsböcker). Temat känns igen från Tender Is The Night – en överklassmiljö där de som är födda in i den klarar sig helskinnade och de som kommer utifrån råkar illa ut. Den store Gatsby känns dock mycket bittrare och mer oresonlig (konstigt nog eftersom det var Tender… som skrevs när Fitzgerald var i utförsbacke) . Det finns inte alls samma sympati för gestalterna här. Berättelsen utformas som någon sorts försvarstal för Gatsby själv, men även för honom handlar det om ”resonemangssympatier”. Och författarjaget har jag ganska svårt för. I slutet summerar han sig själv och sin själviskhet med ”Jag är trettio år. Jag är fem år för gammal för att ljuga för mig själv och kalla det för att vara hederlig.”
Facit:
Måste säga att Wikipedia är en besvikelse här. Det där som avslöjades redan i första stycket – att Gatsby är sönderanalyserad – har måhända skrämt Wikiskribenterna på flykten. Efterordet i boken skriver utförligt om Gatsbys ”färgsymbolik, bildspråk, analogier, anspelningar, tvetydigheter och mystiska dimensioner” (av vilket det mesta gick en bra bit över huvudet på undertecknad), medan Wikipedia bara redogör för handlingen och historiken. För att sammanfatta den senare så hade Fitzgerald stora förhoppningar på Gatsby, som var hans tredje roman, men trots god kritik floppade den kommersiellt och det var inte förrän på femtio- och sextiotalen som den lyftes fram som den klassiker den nu är. Fitzgerald hade då sedan länge supit ihjäl sig, hankades sig fram som novellskribent i tidskrifter.
För att lyfta fram något ur det fylliga efterordet nu när Wikipedia sviker oss så är de flesta Gatsbykännare (finns det certifierade kännare av en blott tvåhundrasidors roman så är det obestridligt en klassiker, eller hur) överens om att boken handlar om den hotade amerikanska drömmen, där visionen om demokrati och jämlikhet hos de första nybyggarna har offrats till förmån för materialism och där man inte lyckats skaka av sig det europeiska klassamhället. Gatsby är en self made man men hans enorma hus med sin ”feodala siluett” symboliserar att han, dvs Amerika, inte har slagit sig fri från det förflutna.
Leave a Comment