ingen fara

I Selma Mahlknechts roman Ingen Fara får jag som läser tjuvkika rakt in i en familjehistoria. Det känns verkligen som att jag tar del av något som jag inte borde, berättelsen befolkas av systrarna Bess och Sandy som vuxit upp hos sin mormor, en frånvarande far, en död mamma och morfar och en sjuklig onkel. Den unga flickan Sandy har hoppat av skolan och mår psykiskt dåligt och efter ett självmordsförsök bestämmer hon sig för att följa sin författardröm och börjar ställa samman en ”scrapbook” som present till sin mormors födelsedag. Allteftersom hon gör det tvingas hon att ifrågasätta sin mormors historier, vad är egentligen sanning? Med hjälp av korta texter, foton, teckningar och en saga skriven av hennes mamma närmar sig den unga kvinnan Sandy de familjehemligheter som dolts för de två systrarna under hela deras uppväxt. Hemligheter som påverkar dem på deras väg in i vuxenvärlden och som de inte kan värja sig ifrån. Från att i inledningen av romanen vara en udda samling människor som håller sig lite för sig själva så träder en bild av en gravt dysfunktionell familj fram, en otäck skildring över hur kränkningar och övergrepp fortplantar sig genom generationerna.

Jag tycker mycket om att läsa Ingen fara, det är en berättelse som berör ända in i själen. Formen är spännande, att läsa korta ögonblicksbilder ur de olika kvinnornas liv och sedan själv lägga pusslet är ett berättargrepp som fungerar på mig. Byte av berättarjag, tid, miljö och perspektiv gör att jag hela tiden måste fokusera på texten, nya fragment av familjens historia måste fogas till de tidigare och småningom forma en helhet. Selma Mahlknecht presenteras på förlagets sida som manusförfattare och dramaturg och hennes debutroman skulle säkert bli en utmärkt film. Det är en välskriven bok som jag varmt kan rekommendera. Ser fram emot hennes nästa roman Helena som jag hoppas översätts till svenska riktigt snart. Lagom till bokmässan i höst kanske?