himmel

”Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.”

Ted Gärdestads vackra sång spelas som ett soundtrack i mitt huvud under tiden jag läser Himmel av Torbjörn Flygt. Sången beskriver en tid i förändring där kärleken är det som håller samman världen. Så är det också i Himmel.
Himlavalvet spänner över staden som ser ut som ett kommatecken vridet runt brofästet, människorna lever sitt liv i en stad som förändras. Köplador och nya bostadsområden växer upp på det som en gång var bördig åkermark och klassklyftorna blir allt större. Vi får under några månader följa människor ur olika samhällsklasser: den framgångsrike arkitekten och hans fru, krigsflyktingen från Irak, pizzabagaren från Iran med sin förtryckta fru, spelmissbrukaren, SFI-läraren och sonen David. De lever i helt olika delar av staden men deras vägar korsas då och då och mötena blir vändpunkter för flera av dem. Där finns också ett antal bifigurer i handlingen som sätter färg på berättelsen. Särskilt tänker jag på ägaren av flyttfirman, han bidrar med sin frispråkighet och är en motvikt till det annars politiskt korrekta budskapet.
Torbjörn Flygts lättlästa och underhållande samtidsroman läste jag i princip i ett sträck, jag var bara så nyfiken på hur det skulle gå för människorna som befolkade boken och ett bättre betyg kan väl ingen författare få? Det här är en hoppfull roman som tror på människans vilja att förändra och förnya, ändock kändes det inte riktigt trovärdigt, samhällskritiken kunde varit vassare. Jag tror att det var en känsla av allt för stor oskuldsfullhet och naiv tilltro till att allt löser sig, kanske inte lätt och snabbt men ändå, som störde mig. Lite för bra på något sätt att med hjälp av varandra, tillsammans konstatera: