Havet ligger stilla och tyst under sin vita skorpa – under det vita täcket finns vår sommarvärld gömd men inte glömd. Stigfjorden i december 2010.

Det är få böcker som jag inte läser klart men Människohamn av John Ajvide Lindqvist var en sådan. Jag började läsa, förundrades över det vackra språket och de kusliga miljöerna och redan första natten drömde jag förfärliga mardrömmar. Glassgubbar, mopeder, flickor och grönt sjögräs vajade i en salig röra. Ytterligare läsning ledde till ännu värre mardrömmar – jag vaknande genomsvettig och hysterisk. Då var det bra. Slutläst. Dottern har just läst Lilla Stjärna och menar att den är sååååå bra. Nej. Slutläst. Det får bli en annan gång eller typ aldrig. Inte ens Låt den rätte komma in, absolut… Läs mer