livet är som en vante?

Minns ni den lilla sagan om vanten? Den som tappades vinterns kallaste dag av en liten pojke som hämtade ved åt mormor? Den var så lurvig och varm och genast fick den en liten mus som inneboende. Den lilla musen fick snart sällskap av grodan, ugglan, haren, räven, vargen och vildsvinet. Det blev allt trängre där i vanten och för varje fruset djur som kom så funderade djuren över huruvida de verkligen skulle rymmas alla. När då den stora björnen också fick för sig att bo i vanten skrek djuren unisont:
– Nej, nej, det går inte. Du får inte plats!
Björnen svarade godmodigt:
– Det går om man bara försöker.
Och det gick faktiskt men sömmarna började att ge vika allt mer. Alla djuren bodde tillsammans i värmen när en gammal syrsa kom gående och hon sökte också skydd i vanten. Det var slutet för den vanten, det sköna boet sprack i tusen bitar, djuren blev hemlösa igen och vanten kunde inte längre värma någon! Som tur var så hade den lilla pojken en snäll mormor som stickade honom nya varma vantar. Slutet gott allting gott!

De underbara bilderna är från Enbokförallas upplaga från 1965, text: Alvin Tresselt och bilder: Yaroslava

PS. Var är du min mormor?