my sister, my love

De senaste dagarna har jag funderat mycket på syskonskap – vad är rimligt att begära av syskon, hur långt ska lojalitet sträcka sig? Joyce Carol Oates skriver om det ämnet på ett fantastiskt sätt när hon låter Skyler berätta om sitt liv och uppväxt i en dysfunktionell medelklassfamilj i USA. Romanen bygger på en sann historia om hur en liten flicka, Bliss, 6 år gammal hittas mördad i familjens källare. Bliss är hela familjens isprinsessa som genom sina uppträdanden på isen medverkar till att bygga upp bilden av den perfekta lyckade familjen. När Bliss mördas rämnar fasaden och Skyler, som är 10 vid tiden för mordet, lämnas ensam utan stöd av vuxna. Skyler ses som ett barn med speciella behov och boken igenom skyfflas han omkring till olika professionella som ska hjälpa honom, det man känner är att han behöver en mamma och en pappa som är vuxna, kloka, närvarandeföräldrar och inte medicin och terapi. Boken kändes för mig som ett starkt inlägg i debatten om barn med olika behov och var på det viset mycket tankeväckande. Vad är det som ett barn behöver för att må bra? Och hur mycket ska syskon behöva ta ansvar för att barnet ska få det?