Nattens Inre

Nattens inre av Leonora Miano är en av de otäckaste böckerna jag läst. Jag hade fysiskt svårt att fortsätta läsa denna grymma berättelse om ett fiktivt land i hjärtat av Afrika där våld och tortyr och död härjar. Berättaren är Ayané som återvänder till sin hemby efter studier i Frankrike. Hennes mor är döende och efter moderns död hamnar byn i en milisgrupps våld. I byn finns bara kvinnor och barn kvar och romanen beskriver kvinnornas känsla av maktlöshet. Under förevändning att återupprätta det afrikanska folkets heder så begär och utför milisen förfärliga handlingar. Hur långt är en människa villig att gå för att rädda sitt eget skinn? Hur mycket våld kan en grupp människor utföra och ändå vara människor? Under vilka omständigheter är det rättfärdigat att tortera och skada andra? Mianos bok utspelar sig inte i något särskilt land men jag associerar under läsningen till verkliga händelser som rapporteras i nyheterna. Okunnigheten och utsattheten hos befolkningen gör att gränsen för mänskligt beteende suddas ut…och kvinnornas lösning är att inte tala om det onda. Då finns det inte längre.