Purple Hibiscus – Chimamanda Ngozi Adichie

Blev i gårdagens GP påmind om en av förra årets läsupplevelser. Purple Hibiscus har kommit på svenska och recenseras för fullt. Jag minns den som en ganska otäck skildring av hur en tyranninsk far i religionens namn håller hela sin familj i ett stenhårt grepp. Fadern har svårt att känna sig riktigt välkommen in i den nya moderna världen och tar överdrivet avstånd från sin egen fars traditionella sätt att leva bland annat genom en nitisk och regelfylld religiositet. När barnen räddas till sin faster visar hon på en framkomlig väg där både traditioner och utveckling ryms. Lite liknar det temat i ”Tre Apor” som jag skrev om förra veckan. En annan likhet är utvecklingen av huvudpersonen. Kambili, flickan som berättar historien, är i början av boken ett ganska naivt barn och växer upp till en självständigare ungdom. I båda böckerna är religionen en fond och familjen det som man hela tiden definierar sig mot och betyder mest. Ändå är miljön så olik. Jag gillar mycket att läsa litteratur från Afrika, det är något som följt mig i många år, ända sedan barndomen faktiskt. Jag fick någon slags utblick i världen genom missionsberättelser som man kunde låna i söndagsskolan. Där fanns också en lite sparbössa med en liten mörkhyad pojke på som nickade om man la i en peng. Det ville jag gärna göra – hjälpa. Tack missionskyrkan för vidgade vyer!