Herman och jag har egentligen ingen vidare relation. Tycker att han mest är en dryg Stockholmare med frisyr som småraljant berättar sin version av Sveriges historia. Men idag blev han min räddning. Satt i en bilkö som inte rörde sig alls, en elev hade med anledning av att vi läser frihetstiden lånat mig en ”jättebra” ljudbok. Det var Historien om Ostindiefararna. Den räddade mig från att tappa koncepterna helt. Lugnt och fint satt jag och lyssnade till Hermans beskrivningar av samhället, resorna och människorna kring ostindiefararna. Lungt och fint utan att förlisa kom jag hem